FRITIOF OCH CARMENCITA

Samborombon, en liten by förutan gata,
den ligger inte långt från Rio de la Plata,
nästan i kanten av den blåa Atlanten
och med Pampas bakom sig i många hundra gröna mil,
dit kom jag ridande en afton i april,
för jag ville dansa tango.
Dragspel, fiol och mandolin
hördes från krogen och i salen steg jag in,
där på bänken i mantilj och med en ros vid sin barm
satt den bedårande lilla Carmencita.
Mamman, värdinnan, satt i vrån,
hon tog mitt ridspö, min pistol och min manton.
Jag bjöd upp och Carmencita sa:
- Si gracias, senor, vamos a bailar este tango !
- Carmencita, lilla vän, håller du utav mej än ?
Får jag tala med din pappa och din mamma,
jag vill gifta mej med dej, Carmencita !
- Nej, Don Fritiof Andersson,
kom ej till Samborombon,
om ni hyser andra planer när det gäller mej,
än att dansa tango !

- Ack, Carmencita, gör mej inte så besviken,
jag tänkte skaffa mej ett jobb här i butiken,
sköta mej noga, bara spara och knoga,
inte spela och dricka men bara älska dej.
Säg Carmencita, det är ändå blott med mej,
säg, som du vill dansa tango.
- Nej; Fritiof, ni förstår musik
men jag tror inte ni kan stå i en butik,
och förresten sam min pappa just idag
att han visste vem som snart skulle fria till hans dotter.
En som har tjugotusen kor
och en estancia som är förfärligt stor.
Han har prisbelönta tjurar,
han har oxar, får och svin,
och han dansar underbar tango.
- Carmencita, lilla vän,
akta dej för rika män !
Lyckan den bor ej i oxar eller kor,
och den kan heller inte köpas för pengar.
Men, min kärlek gör dej rik,
skaffa mej ett jobb i er butik !
Och när vi blir gifta, söta ungar ska vi få,
som kan dansa tango.

Tillbaka till Innehållsförteckningen